Av våra fem sinnen är det nog synen som har allra störst betydelse. Det mänskliga ögat är ett komplext organ som består av flera olika delar som måste samspela för att synen ska fungera optimalt. Även små förändringar i någon av ögats delar kan få stora konsekvenser, och för att lättare förstå varför behövs grundläggande kunskaper om hur ögat är uppbyggt.
Från de yttre delarna där ljuset släpps in till de inre som ser till att ögat fungerar och låter dig tolka synintrycken är huvuddelarna:
Ögonlockens uppgift är att skydda ögat från skador och att reglera mängden ljus som når in i ögat. Ögonlocken hjälper också till att sprida tårvätskan. När hornhinnan torkar utlöses blinkreflexen, och det övre ögonlocket sprider ut tårvätskan över ögats yta. Blinkningsrörelsen hjälper samtidigt tårvätskan att rinna bort från ögat.
Även ögonfransarna hjälper till att skydda ögat. Då man vidrör ögonfransarna utlöser man blinkreflexen och ögonlocken stängs.
Bindhinnan är en blodkärlsrik slemhinna som klär insidan av ögonlocken och ögats främre del fram till hornhinnan. Den skyddar ögat, producerar smörjande ämnen till tårvätskan och underlättar ögonlockens rörelser. Om bindhinnan irriteras blir ögonvitan röd, vilket kan tyda på en bindhinneinflammation.
Längst fram på ögat finns hornhinnan (kornea), ögats "fönster" mot omvärlden. Hornhinnan är en del av senhinnan och sitter innefattad i denna ungefär som ett urglas i sin fattning. Den är en halv millimeter tjock och består av epitel och bindväv. Epitelet ger hornhinnan en glatt, speglande yta som skyddar ögat mot yttre skador. Epitelet är också rikt på nerver, och om en liten skada skulle uppstå eller en främmande kropp röra vid hornhinnan utlöses en reflex som sluter ögonlocket så att ögat skyddas.
Hornhinnan bryter det inkommande ljuset ungefär dubbelt så mycket som linsen (även kammarvätskan och glaskroppen hjälper till att bryta ljuset). Om hornhinnan är oregelbundet krökt har man astigmatism. Det är hornhinnan som behandlas vid LASEK/ELSA.
Hornhinnan (kornea) består huvudsakligen av transparant bindväv som på utsidan täcks av en sorts tunn transparent hud som kallas epitel. På insidan av bindväven finns ett encelligt skikt som kallas endotel. Endotelet fungerar som en pump som reglerar vätskebalansen i hornhinnan.
Vätskeregleringen förbrukar energi och syre. Hornhinnan har inte egna blodkärl, utan syret kommer mest från luften via tårfilmen men också från ögats kammarvatten. När det blir syrebrist bildas precis som i resten av kroppen mjölksyra. Mjölksyran samlas i hornhinnan och drar till sig vätska, vilket gör att hornhinnan blir svullen, så kallat kornealödem. När man sover och har ögonen stängda samlas också mycket vätska i hornhinnan och tjockleken ökar med cirka 4%. Detta beror dels på att tårfilmen inte avdunstar och dels på att syrebrist uppstår då hornhinnan inte har kontakt med luften.
Eftersom ögats brytning till stor del beror på hornhinnans form så påverkar mängden vätska i hornhinnan vår syn. Kornealödem gör därför i sig att man inte ser skarpt och om det varar länge kan andra åkommor uppstå, bland annat kärlinväxt då blodkärl växer in i hornhinnan.
Senhinnan (sclera) är den näst yttersta av de hinnor som omger ögat. Den består av fast, vitglänsande bindväv, och har till uppgift att skydda ögat och ge stadga, så att det behåller formen. Den främre delen av senhinnan är det man kallar ögonvitan. Senhinnan övergår längst fram i hornhinnan. En inflammation i senhinnan kallas episklerit/sclerit, och ger symtom i form av ett avgränsat rött område på ögonvitan. Tillståndet är oftast smärtsamt.
Mellan hornhinnan och linsen finns främre och bakre ögonkammaren, som skiljs åt av regnbågshinnan. De är båda fyllda med kammarvätska som produceras av strålkroppen. Kammarvätskan, som till största delen består av vatten och salt, rinner först in i den bakre kammaren och cirkulerar sedan via pupillen till den främre kammaren där det finns ett avflöde. Om kammarvätskans avflöde täpps till kan trycket i kamrarna öka.
Åderhinnan (chorioidea) ligger innanför senhinnan och består av bindväv, blodkärl och pigment. Det är en skör hinna vars många blodkärl försörjer den yttre delen av näthinnan med syre och näring. Åderhinnan övergår längre fram i ögat i strålkroppen och regnbågshinnan (iris).
Regnbågshinnan (iris) är den färgade delen av åderhinnan. Mängden pigment i regnbågshinnan avgör om vi är blå- eller brunögda. Regnbågshinnan sitter framför linsen och består av två muskler, varav den ena sluter och den andra vidgar pupillen, som är hålet i mitten av regnbågshinnan. Detta fungerar som bländaren i en kamera.
När ögat träffas av starkt ljus utlöses en reflex som gör att regnbågshinnans muskler drar sig samman och pupillen minskar i storlek, för att skydda ögat mot alltför mycket ljus.
Pupillen är en öppning i regnbågshinnan (iris) där ljuset passerar in i ögat, ungefär som bländaröppningen i ett kameraobjektiv. När ljuset har passerat genom pupillen, linsen och glaskroppen träffar det slutligen näthinnan.
Eftersom näthinnans funktion är att registrera det infallande ljuset, ungefär som filmen i en kamera, måste näthinnan vara mörk.
I ett friskt öga där inga sjukliga grumligheter (såsom vid gråstarr) förekommer så absorberas ca 99,95% av allt ljus som faller in genom pupillen. Endast en halv promille reflekteras tillbaka ut genom pupillen och då främst den röda delen av ljuset. I normalfallet är ljuset som passerar ut genom pupillen så svagt och så spritt att pupillen ser svart ut.
Ett intressant specialfall är om man från avstånd lyser med en lampa rakt in i ögat och samtidigt tittar på ögat från samma håll – t.ex. som när man tar ett porträtt med en blixt monterad nära kameraobjektivet. Vad som händer då är att allt ljus bryts samman till en enda liten punkt på näthinnan och, till en liten del, reflekteras tillbaks från den lilla punkten.
När det reflekterade ljuset sedan passerar ut genom ögat kommer det att brytas ihop så att det kommer tillbaks i precis samma riktning som det kom ifrån. Även fast den totala mängden reflekterat ljus fortfarande bara är en halv promille så kommer det att vara förhållandevis mycket ljus i just den riktningen som lampan var placerad. Det är därför som pupillerna blir röda på bilder om man ändvänder en stark blixt placerad nära kameraobjektivet.
Medicinskt används detta vid undersökningar i genomfallande ljus. Samma fenomen utnyttjas också i moderna instrument för att detaljerat analysera ögats brytning, t ex i vågfrontsmätning som ibland används inför behandling av optiska synfel.
Ett annat specialfall är gråstarr som gör att linsen blir grumlig. Vid långt gången gråstarr ser därför pupillen svagt grå eller grågul ut.
När ljuset har passerat genom pupillen, linsen och glaskroppen träffar det slutligen näthinnan där det sedan omvandlas till nervsignaler och synintrycken skickas vidare med respektive ögas synnerv.
Vid synnervskorsningen hos människan korsar 50% medan 50% inte korsar. Pupillcentrum, den del av hjärnan som styr pupillernas rörelser, får således lika nervsignaler av båda ögonen och skickar även ut lika signaler till båda ögonen. Därför har en människa vars ena öga träffas av starkt ljus och det andra knappt av något ljus alls fortfarande lika stora pupillöppningar i båda ögonen. Hos exempelvis fiskar har man istället en total korsning, och hos kaniner korsar 90% av synnerven och 10% inte, d.v.s. varje hjärnhalva hos kaninen får således input från huvudsakligen ett öga, likaså pupillcentrum. Om man belyser ett öga hos en kanin så får man i det ögat en pupillsammandragning medan det andra ögat knappt påverkas alls.
Katter har 60% korsning och 40% okorsade, varför man ser en skillnad i pupillstorleken när ljuset kommer från sidan. Dessutom är leopardpupillen inte röd som hos oss. Det beror på att katten har en stratum lucidum – ett skikt i den bakre delen av näthinnan som reflekterar ljuset så att man ser mera i mörkret (katter är ju nattdjur) genom att synreceptorerna kan registrera även det reflekterade ljuset.
Linsen gör det möjligt för oss att se skarpt på olika avstånd. Linsen omsluts av en linskapsel och är formad så att baksidan är mer välvd än framsidan. Linsen är fäst i strålkroppen med fina trådar, s.k. zonulatrådar. När strålkroppens muskler dras samman blir trådarna slappa, något som resulterar i att linsen blir rundare och dess brytkraft ökar. Detta kallas ackommodering. När musklerna slappnar av spänns trådarna och linsen blir lite plattare.
Linsen består av trådar som hela tiden nybildas, vilket innebär att linsen blir allt tjockare. Redan i 30-årsåldern börjar de tidigast bildade trådarna, som befinner sig i mitten av linsen, bli fastare och mindre formbara. Det beror på att vattenhalten i trådarna minskar. Ju fastare linsen blir desto mindre elastisk blir den, vilket innebär att man inte kan ackommodera lika mycket. Man blir därför ålderssynt och behöver läsglasögon för att se på nära håll. Ibland blir linsen grumlig och måste bytas ut genom en operation.
Linskapseln är en mycket elastisk hinna som omsluter linsen. Den utövar tryck på linsen och ger den fasthet. Vid moderna gråstarrsoperationer lämnas linskapseln kvar, och inuti denna sätts en konstgjord lins. Ibland kan linskapseln grumlas efter operationen, något som kallas för efterstarr och behandlas med laser.
Strålkroppen (corpus ciliare) har flera olika funktioner. Dels producerar den vätskan som finns i ögats båda kammare, dels fäster de trådar som håller linsen på plats i strålkroppen. Strålkroppen innehåller också de muskler som gör att vi kan ackommodera. När strålkroppens muskel spänns slackar trådarna. Det innebär att linsen kan dra ihop sig och bli tjockare, så att man ser skarpt på nära håll. När muskeln sedan slappnar av spänns trådarna så att linsen blir plattare och man kan se skarpt på långt håll.
Glaskroppen finns i glaskroppsrummet, mellan näthinnan och linsen. Den består av en klar, segflytande vätska och mycket fina trådar. Inuti glaskroppen kan det ibland bildas små synliga geléklumpar som kan upplevas som rörliga prickar i synfältet. När man blir äldre skrumpnar glaskroppen ihop och lossnar från bakre delen av ögat (glaskroppsavlossning). Normalt är detta inget problem men i vissa fall kan näthinnan påverkas.
Näthinnan sitter längst bak i ögat och fungerar som filmen i en kamera. Bilden som registreras på näthinnan skickas sedan vidare genom synnerven in till hjärnans syncentrum. Näthinnan består av synceller som överför ljus till kemiska och sedan elektriska signaler som kan tolkas av hjärnan. De synceller som tar emot ljuset kallas ljusreceptorer och finns i två varianter: stavar och tappar. Namnen kommer från formen på cellerna.
Så fungerar stavar och tappar: I stavar och tappar finns det ljuskänsliga pigmentet retinol. Retinolet sitter fast i opsin, ett protein i cellmembranet (cellens "skal"). När retinolet träffas av ljuset ändrar det form och lossnar till slut från proteinet. Detta gör att en elektrisk signal sänds från staven till andra synceller. Stavarna har en sorts opsin medan tapparna finns i tre varianter som var och en har sin sorts opsin. De tre olika sorterna reagerar på olika färger: rött, grönt och blått. Beroende på hur mycket dessa stimuleras ser vi olika färger.
Där synnerven lämnar näthinnan (papillen) finns inga synceller alls. Denna punkt kallas blinda fläcken. Man kan också notera att näthinnan är "felvänd" så att stavar och tappar finns bakom de andra syncellerna. Ljuset måste först passera dessa innan det kan tas upp. Hos bläckfiskar, som har ögon som är mycket lika människans, sitter stavar och tappar framför andra synceller.
Gula fläcken kallas också makula och är en liten grop i näthinnan där syncellerna sitter som tätast. Detta är den del av synfältet där man ser riktigt skarpt. Det är gula fläcken som är påverkad vid makuladegeneration – åldersförändringar i gula fläcken.
Papillen är den punkt där synnerven lämnar näthinnan. Där finns inga synceller och man får därför en punkt i synfältet där man faktiskt inte ser något (blinda fläcken). I normala fall upplever man inte att denna punkt existerar då hjärnan "fyller i" synfältet så att det upplevs som kontinuerligt.
Man kan hitta sin egen blinda fläck genom att rita ett litet kryss till höger och en mycket liten punkt till vänster ca 10 cm ifrån varandra på ett vitt papper. Sedan sluter man höger öga, fixerar på krysset och noterar den lilla punkten i utkanten av synfältet. Genom att öka eller minska avståndet mellan ögat och pappret upptäcker man att vid ett visst avstånd försvinner punkten och pappret ser helt vitt ut. Då har punkten hamnat precis i blinda fläcken, och hjärnan "fyller i " den lilla bit som saknas med det som finns runt om, nämligen vitt.
Synnerven är egentligen inte en nerv utan liksom näthinnan en utväxt från hjärnan. Där synnerven lämnar näthinnan finns inga synceller, och denna punkt kallas papillen. Synnerven är ca 4,5 cm lång och omsluts av en av hjärnans hinnor. Synnerverna korsas innan de når hjärnan så att information från höger och vänster öga "blandas" och når båda hjärnhalvorna. Det är synnerven som skadas vid grönstarr.
Signalen som sänds från stavar och tappar skickas till andra synceller i näthinnan. Dessa bearbetar informationen och skickar den via synnerven till hjärnans optiska centrum som finns längst bak mot nacken. Hjärnan tolkar sedan informationen och skapar den bild vi ser av verkligheten.
Tårfilmen är mycket viktig för att hålla ögat fuktigt och spola bort små partiklar på ögats yta. Tårfilmen består till största delen av tårvätska, det vill säga vatten och salt, men innehåller också andra ämnen som hjälper till att "smörja" ögat. Tårvätskan bildas i tårkörtlarna och förs genom ett antal gångar ut till ögats yta. Vätskan avleds genom tårkanalerna till tårsäcken, som sedan står i kontakt med näsan. Tårkanalerna är mycket elastiska och kan töjas ut, något som kan behöva göras om man får stopp i dem.
På natten bildas nästan ingen tårvätska och det är därför man kan känna sig torr i ögonen när man vaknar på morgonen. Man kan också notera att nyfödda faktiskt inte kan gråta, eftersom tårkörtlarna inte är färdigutvecklade vid födseln.
Det finns sju muskler i ögonhålan. Sex styr ögats rörelser medan den sjunde lyfter det övre ögonlocket. Fyra raka muskler fäster vid ögongloben och de styr ögat rakt upp, ner och till sidorna. De två sista musklerna som också är fästa vid ögongloben kallas sneda och styr ögats vridrörelser (så att man t.ex. kan "rulla med ögonen").
