De flesta av oss har någon form av synfel. Och av synfelen närsynthet, översynthet, astigmatism och ålderssynthet är det närsynthet som är det allra vanligaste synfelet. Faktiskt är det så vanligt att det är fler som är närsynta än som har felfri syn.
På uppdrag av Capio Ögon har Sifo vid två tillfällen genomfört en undersökning för att kartlägga svenska folkets synstatus. På frågan "Hur är din syn? Är du närsynt, översynt, astigmatisk eller är din syn felfri?" blev resultatet:
En närsynt person ser ofta bra på nära håll men sämre på långt håll utan glasögon eller kontaktlinser. Närsynthet är ärftligt och beror vanligtvis på att man har ett lite för långt öga, och då hamnar skärpan framför näthinnan. Med hjälp av minusglas, linser eller ögonoperation flyttas bilden bakåt till näthinnan och blir då skarp.
Närsynthet börjar sällan utvecklas före åtta års ålder eftersom det är då ögat börjar växa ordentligt. Under tonåren förvärras problemet för att sedan stabiliseras vid 20–25 års ålder, när ögat växt färdigt. I 40–45 års ålder börjar ögats lins successivt stelna, vilket leder till ålderssynthet. En lätt till måttlig närsynthet kan då vara till viss glädje eftersom man fortfarande ser bra på nära håll utan glasögon (men ser lika dåligt på långt håll).
Närsynthet som kräver starkare glas än minus 6–7 dioptrier brukar benämnas kraftig närsynthet (grav myopi). Så pass kraftiga glas medför en bildförminskning. Näthinnan är ofta skörare än normalt vid kraftig närsynthet och därför är bristningar som kan leda till näthinneavlossning vanligare än hos personer med låg närsynthet.
Graden på närsynthet mäts i så kallade dioptrier, vilket är ett mått på den korrigerande linsen som krävs för att uppnå ett normalt seende.
Den vanligaste formen av korrigering är med hjälp av glasögon med konkava glaslinser, kontaktlinser eller laserbehandling. Närsynthet kan behandlas med ögonlaser (LASEK-ELSA) eller med synfelsoperation som ICL (inopererade kontaktlinser) eller RLE (linsbytesoperation). En behandling med ögonlaser lämpar sig bäst vid låggradig närsynthet. ICL kan utföras vid alla typer av närsynthet men är den enda metoden som lämpar sig vid grav närsynthet. Om man redan är ålderssynt kan RLE vara det bästa alternativet.
Översynta personer ser dåligt på nära håll och, beroende på ålder, mer eller mindre bra på långt håll. Nästan fyra av fem personer världen över har någon form av översynthet vid tidig ålder, men barn behöver oftast inte bära glasögon för att klara sig i vardagen. I vissa fall försvinner dessutom synfelet när ögat vuxit klart.
För unga personer är lätt till måttlig översynthet inget problem, tvärtom upplevs synen ofta som felfri. Anledningen är att man omedvetet spänner ögats lins och då flyttas bilden automatiskt framåt tills den hamnar på näthinnan.
Är man kraftigt översynt räcker inte ögats lins till utan man får då använda plusglas eller linser för att se skarpt.
Med stigande ålder stelnar linsen alltmer och förmågan att spänna linsen avtar i samma takt. Närseendet blir sämre och med tiden även seendet på långt håll. Det är också ofta förknippat med huvudvärk och ögontrötthet när man försöker spänna den stela linsen.
Översynthet är ärftligt och den genetiska formen av översynthet beror på att ögat är lite för kort. Det leder till att ljuset går förbi näthinnan innan det når sin brytpunkt bakom näthinnan, där ljuset ska brytas för att man ska få en skarp bild.
Har man en väldigt liten översynthet korrigeras det inte, eller korrigeras bara med terminal- eller läsglasögon. Översynthet som debuterar i vuxen ålder korrigeras med glasögon med konvexa glas, kontaktlinser eller laserbehandling.
De vanligaste metoderna för att korrigera översynthet med ögonlaser är FS-LASIK eller LASEK-ELSA. Det händer också att synfelsoperationerna ICL eller RLE kan bli aktuella. Behandling med ögonlaser passar bäst vid mindre översynthet. ICL kan oftast användas när man har måttligt till hög översynthet, medan RLE är ett bra alternativ när man börjar bli ålderssynt.
Astigmatism innebär att ögat har olika brytningskraft i olika riktningar. Ögat kan till exempel vara normalsynt för vertikala linjer men närsynt för horisontella linjer. Anledningen är oftast att hornhinnans krökning är skev, ungefär som ytan på en rugbyboll, snarare än rund som ytan på en fotboll. Man får då två olika fokus inne i ögat, och de glas eller kontaktlinser som korrigerar astigmatism måste ha en speciell slipning i en viss vinkel. En astigmatiker ser dåligt både på nära håll och på långt håll och ser gärna en skuggbild av det föremål de tittar på.
Brytningsfel är vanligast förekommande i kombination med närsynt- eller långsynthet. Den vanligaste orsaken till astigmatism är en rubbning i ögats tillväxt, men astigmatism kan också uppkomma efter skador eller operationer.
Astigmatism kan, om den inte är alltför omfattande, korrigeras med glasögon. Den typ av glas som används kallas för cylinderglas. Astigmatism kan också i viss utsträckning korrigeras med kontaktlinser. Astigmatism kan behandlas med en synfelsoperation som ICL, RLE eller en ögonlaserbehandling, ofta samtidigt som andra synfel behandlas.
Ibland pratar man om oregelbunden astigmatism. Enkelt uttryckt innebär det att vanliga glasögon med astigmatisk slipning inte klarar av att korrigera astigmatismen. Det kan till exempel bero på att hornhinnan är formad som sidan av ett ägg snarare än som sidan på en amerikansk fotboll. Normalt har alla människor mer eller mindre oregelbunden astigmatism.
Det är mycket viktigt att upptäcka brytningsfel hos små barn. Synutvecklingen på det astigmatiska ögat kan försämras och ge upphov till en bestående synnedsättning. Om stark ärftlighet finns, eller om äldre syskon har astigmatism, bör även yngre syskon undersökas hos ögonläkare.
Astigmatismen kan behandlas med ögonlaser (LASEK-ELSA) eller med en synfelsoperation (ICL eller RLE). Har man ingen närsynt- eller långsynthet kan LRI vara den bästa metoden vid astigmatism.
Runt 40–45 års ålder börjar de flesta märka att det blir allt svårare att se bekvämt på nära håll. Ålderssynthet beror på att ögats lins stelnar och förlorar elasticiteten som behövs för att ögat ska ändra form och fokusera på olika avstånd.
Är man närsynt kan man kompensera detta genom att ta av sig glasögonen när man läser. Över- och normalsynta måste däremot använda läsglasögon, ha lästillägg i sina glas eller använda progressiva glasögon. En närsynt som använder kontaktlinser måste också ha läsglas för närarbete.
Man kan ibland anpassa sina kontaktlinser så att man inte kompenserar för hela närsyntheten i den ena linsen (eller överkompensera ena linsen om man är översynt). Då har man ett öga som är närsynt och kan användas på kortare avstånd, medan det andra ögat ser bra på långt håll. Detta kallas monovision. Hur bra monovision fungerar i praktiken är individuellt. Vissa personer tycker att synen på långt håll inte blir så bra och att avståndsbedömningen blir dålig.
Den vanligaste behandlingen vid ålderssynthet är synfelsoperationen RLE.
Visar 13 mottagningar:
