Vi är många som går och grubblar och mår dåligt just nu. Vad är det egentligen som händer när vi känner oss oroliga och hur hanterar vi det?
Poddmottagningen har bjudit in Alexander Sävås, psykolog på Capio, som ska ge oss lite förståelse för hur vi människor fungerar kring oro och lite konkreta tips på hur vi kan hantera och lugna oss själva.
Avsnittet i text
Jeannette Conte: Känner du oro kring kriget i Ukraina och världsläget? Upplever du kanske att det är svårt att veta hur du ska förhålla dig till all information som finns tillgänglig. Ja, du är inte ensam! Vi är många som går och grubblar och mår dåligt just nu, och därför så har vi bjudit in Alexander Sävås som är psykolog på Capio, och han ska ge oss lite förståelse för… ja, hur vi människor i funkar och vi ska också få lite konkreta tips på hur vi kan hantera och lugna oss själva, för det finns ju hjälp att få!
Jeannette Conte: Hej Alexander!
Alexander Sävås: Hej!
Jeannette Conte: Kul att ha dig här!
Alexander Sävås: Jättekul att vara här även om omständigheterna kunde kanske vart lite roligare.
Jeannette Conte: Ja, det kan jag hålla med om, det kan jag hålla med om. Ja, för det är ju liksom så att världen står ju för närvarande inför nåt som den inte har stått inför på väldigt länge, och det som till och med experter är osäkra på hur det kommer att gå. Så att vi får en konstant ström av information hit och dit, och spekulationer och nyheter. Jag tänker så här, att det kanske inte är så konstigt att vi känner oss oroliga.
Alexander Sävås: Nej, nej, verkligen inte.
Jeannette Conte: Men, jag tänker så här om vi backar lite liksom. Och, kan inte du berätta lite kort, hur funkar våra hjärnor, i såna här situationer?
Alexander Sävås: Nej, men generellt så kan man ju säga att våra hjärnor inte uppskattar situationer som är oförutsägbara, nya eller oklara. Eh, dom vill liksom med lätthet kunna säga att det här är den situationen vi står inför. Så när vi står inför någonting nytt som få av oss inte ens har vart med om tidigare, alltså krig i Europa där stormakter är involverade och hotar med kärnvapen så är det ju precis det här, det är väldigt mycket som är oförutsägbart, mycket som är helt nytt, och väldigt mycket som är oklart, som du sade att experter är osäkra på hur det här kommer utveckla sig, och i det läget så försöker våra hjärnor försöka få nån form utav klarhet i allt det här.
Jeannette Conte: Just det! Eh, finns de liksom en funktion? Alltså finns det någon vits till att våra hjärnor är så där som dom är?
Alexander Sävås: Jo men, det tänker jag verkligen att det gör, jag tänker att de dom försöker göra är ju på nåt sätt att förutsäga dom situationer där eventuella hot som vi ska ställas inför. Så deras funktion är ju lite att försöka identifiera ett hot i förväg, se så att vi kan problemlösa det innan det inträffar. Så jag tänker att det är, man brukar prata om ett väldigt evolutionärt syfte i det här i hur våra tankar vill fokusera på det negativa genom att man då har kunnat förutsäga risker, och se till att man inte dör i värsta fall, eller inte hamnar i en väldigt hemsk situation.
Jeanette Conte: Mm, så hjärnan går automatiskt in på typ katastroftankar för att kolla vilka olika utfall det blir, och vad gör vi då typ?
Alexander Sävås: Ja, precis, katastroftankarna är liksom tankarnas sätt att försöka förstå och förebygga, och på nått sätt få en bättre helhetsbild, för att lösa situationen. Sen bryr sig tankarna tyvärr inte så mycket om hur vi mår av att få den här bilden eller att försöka lösa det på det här sättet eller om de ens kommer fram till en lösning. Det spelar inte så stor roll, utan dom matar på med det här negativa för att vi ska ligga steget före.
Jeannette Conte: Mm. Jag hörde nån som sade nån gång att människan är ju som att vi har utvecklats väldigt mycket kommer till att skapa nytt, och se nya lösningar och så här, vi kan åka till månen och utveckla väldigt avancerade grejer. När det kommer till våra hjärnor i krissituationer så är vi nästan i grott stadie-läget, alltså hjärnan bara ”bopp”, slår på någonting som är typ automatiskt som ja, känns ologiskt fast det kanske inte är det.
Alexander Sävås: Nämen precis, man kan känna sig lite frustrerad på det, det kan kännas lite dumt, när man blir, som sagt, påverkad av det. Men det är ju precis som du säger att så här, vårt samhälle har utvecklats betydligt mycket snabbare än vad vår kropp och hjärna har gjort, så dom är inte riktigt gjorda för att hänga med i sådana här snabba utvecklingar eller ens så här lite diffusa hot som det här är.
Jeannette Conte: Nä, precis, för att om vår hjärna vill hitta lösningar, och vi blir matade med massa information som inte är några lösningar, utan det är bara information…
Alexander Sävås: Precis.
Jeannette Conte: Utan det är ju bara nåt som vår hjärna försöker hitta en lösning på, fast det är ju helt omöjligt. Vi är ju inte insatta, så att…
Alexander Sävås: Exakt, och vi har ju ingen påverkan över situationen heller. Alltså jag tänker att så här, hur jag kan tycka att Putin agerar hur dumt som helst just nu, men det kommer inte, jag kommer inte kunna påverka Putins agerande.
Jeannette Conte: Nej.
Alexander Sävås: Men om man tänker tillbaka innan vi hade liksom möjlighet att veta vad som hände ens, i ett grannland så att det kanske var mera vår ”stam ” eller så där. Då kanske jag kanske faktiskt kunde påverka, jag kunde prata med en den där, som betedde sig dumt mot någon annan stammedlem, Men det blir svårare när det är en internationell ledare som agerar, och som jag inte har någon direkt kontakt med.
Jeannette Conte: Ja just det. För jag hörde nån annan som berättade någonting om att ”Vi ser ju allt som händer nån annanstans”. Vi lever inte i det, men vi bara ser det. Att det kan skapa sån oro i oss på ett sätt, men om man hade upplevt det så hade det vart mindre oro, för att då hade man kunnat veta så här, oj nu måste jag fly, jag ska ta mig från A till B. Vad gör jag exakt i det här läget, att det är på ett sätt kan vara jobbigare psykiskt att stå bortanför och se på någonting som händer, än om man hade vart med i det.
Alexander Sävås: Jamen, verkligen, jag tänker att det där är en sak som är med oro, är just att den kan förklä sig lite som, som fakta, det kan vara svårt att särskilja oron från fakta. Medans jag tänker om man är mer i den konkreta situationen så är det mer konkret fakta som jag kan agera på, mens vi i Sverige, precis som du säger, har inte så mycket att agera på. Jag kan inte göra någonting egentligen för att förbättra världsläget eller förbättra min livssituation, för fakta är ändå att, i det fortsatta är du relativt trygg.
Jeannette Conte: Just det, ja. Och sedan tänker jag, olika personer antar jag reagerar olika i dom här situationerna…
Alexander Sävås: Ja, men så är det verkligen.
Jeannette Conte: Ja, och vilka är de vanligaste personreaktionerna, eller vad man ska säga, i sådana här lägen?
Alexander Sävås: Nämen, jag tänker att det kan vara väldigt, väldigt olika, precis som vi har sett. Jag tänker att man ser det i media, en del som liksom tar sig mot gränsen så fort dom hörde om det här med förnödenheter eller att bidra till kriget. Mens vissa andra kanske mer börjar skicka bidrag till välgörenhetsorganisationer och andra undviker att komma i kontakt med det överhuvudtaget mens vissa läser så mycket dom bara kan för att försöka förstå det. Jag tänker allt det här är normala reaktioner på att återigen försöka förstå vad det är som händer, och försöka agera på det. Och att ingen av dom här kanske egentligen behöver vara problematisk i sig, utan alla kan fylla sitt syfte, utan att det snarare är den här balansgången, att när vi råkar falla över för mycket åt nått håll, det är då det kanske kan bli lite mer problematiskt.
Jeannette Conte: Jaa, för man har ju människor runtomkring sig som agerar väldigt olika, tycker jag, på dom här situationerna.
Alexander Sävås: Ja, och jag tänker just apropå det här att man, som du säger, ser människor som agerar väldigt olika. Och jag tror att vi alla också kan se att eh…dom här olika strategierna faller olika väl ut ibland, att det just när dom blir lite för omfattande, som det kan ställa till det. Alltså börja helt och hållet gå upp i det här och liksom ska hjälpa till i situationen, eh.. och liksom släppa allt annat i livet så kanske det har andra följdverkningar och påverkar mig negativt mens om jag i stället undviker och försöker att, liksom inte komma i kontakt med det, så finns det ju risken snarare att vi lägger ner väldigt mycket kraft på att inte tänka på nånting som vi inte har full kontroll över vad gäller just tankar.
Jeannette Conte: Mm. Så det gäller att hitta balansen däremellan?
Alexander Sävås: Ja, men jag tror det! Det är nog nyckeln i allt det här, att hur kan jag agera, men ändå hålla fast vid det som gör att jag mår bra långsiktigt? Och hur kan jag ta till mig den här informationen utan att gå upp totalt i det, och bara fastna i tankar liksom? Eh…jag tror verkligen att det blir den balansgången vi behöver försöka hitta lite, som jag tänker många av oss har försökt brottas med under pandemin, som också var mycket osäkerhet. Så tänker jag att vi står inför nånting liknande nu som att vi vet inte hur länge det här kommer pågå och då är det viktigt med nån form utav långsiktighet.
Jeannette Conte: Just det. Ja asså för att, jag tänker själv både när det gäller under pandemin, den oron, för att man inte vet vad som händer eller vad som kommer och hända, eller vad det kommer innebära och hela allt det. Så var det ju vissa som var asså verkligen var oroliga och liksom såg ”worst case scenario” och bara kände att det här är panik liksom…
Alexander Sävås: Ja.
Jeannette Conte: …även som det är nu, att folk mår jätte, jättedåligt. Jag är ju lite mer en så som blir nästan, jag skulle inte säga ignorant, men jag håller mig undan all information, alltså det finns ju antingen folk som så här, dom vill veta allt för om det händer någonting så vet dom vad dom ska göra. Jag är lite mer en som så här: när det väl händer, då kan jag fundera då på då vad jag ska göra.
Alexander Sävås: Just det, så lite skjuta på tankarna fram tills att det faktiskt går att göra nånting kring det.
Jeannette Conte: Ja, precis… men ibland känner man sig då, om man är en sån typ, att man nästan är så ignorant för att man inte sätter sig in i det.
Alexander Sävås: Just det, att omvärlden blir så där, men oj… hur kan du inte läsa om det här, eh…
Jeannette Conte: Exakt!
Alexander Sävås: …dygnet runt.
Jeannette Conte: Precis. Å ibland kan ju det leda till, lite som du var inne på, att man känna så här: Hm, missade jag nånting nu, finns det saker jag faktiskt borde göra? Typ som dom har prata om nu, man kanske ska se till att bilen är tankad och man kanske ska ha pengar hemma och mat, inte för att det kanske ska bli krig, men mer för att kanske priserna går upp, att man ska slippa köpa skitdyrt om gränserna stängs att det kanske finns en vits med att tänka till lite, ibland tänker jag.
Alexander Sävås: Jamen, verkligen, jag tänker att de du lyfter, belyser nånstans ändå vilken roll tankarna ändå kan ha. Att det är inte helt negativt att vi kommer i kontakt med den här framtida hotbilden och att det kan motivera oss till att agera lite i viss må också. Det är ju som du säger, det finns ju ändå riktlinjer för hur vi ska klara oss i kris här i landet som apropå då skillnaden fakta och oro, så där har vi faktiskt lite konkreta fakta för vad vi rekommenderas göra.
Jeannette Conte: Mm, just det. Och nu har vi kommit in lite på det här nu, anledningar, varför och hur man ska tänka och så, men vi vill ju med det här avsnittet ge liksom konkreta tips på när man känner oro, och du har ju faktiskt satt ihop en lista på 10 tips.
Alexander Sävås: Just det!
Jeannette Conte: …både på hur man ska kunna hantera tankarna och känslorna. Men kanske också den situation som vi är i just nu. Hur man ska kunna hantera den så bra som möjligt. Så jag tänker vi tar dom 10 en och en. Och den första är ju då, skilj på fakta och oro.
Alexander Sävås: Jamen, exakt. Det var ju lite som det vi var inne på, att det som kan vara svårt i en sån här situation är just den särskiljningen. Alltså vad är fakta i det här läget och vad är mer dom här orostankarna som målar upp dom här katastrofscenarierna. Och det finns några såna här generella tips som man kan tänka på just för att särskilja på fakta och oro och ett av dom är att oro faktiskt rätt ofta handlar om just det här, ”tänk om”, ”tänk om kriget kommer till Sverige?” eller ”tänk om Putin faktiskt gör allvar av det här med kärnvapen, vad kommer hända då?” ”tänk om”, ja så där! Då är vi ofta inne på mer orostankar när de där två orden finns innan.
Jeannette Conte: Just det.
Alexander Sävås: För dom är ofta mer hypotetiska och det är just därför som vi inte riktigt kan agera eller lösa dom på det sättet. Eh .. så att första steget handlar mycket om att faktiskt träna sig själv i att se skillnaden däremellan. Att se att det här är fakta, att jag kanske har någon jag känner som är i närområdet eller ute och reser eller eh…nån som jobbar inom militären, eller vad det nu än är som är fakta, att det, det har vi liksom. Men att vi däremot försöker se också då att så här, om vi däremot kanske har alla våra anhöriga i Sverige och oroar oss för vad som ska hända dom om det blir krig, då är vi med på det här ”tänk om” så det blir viktigt att särskilja på dom två för det avgör lite vad vi kan göra åt det. Och vad vi, eh.. om det går att göra någonting åt det.
Jeannette Conte: Just det, så första grejen är egentligen bara att lokalisera eller va man ska säga, är det här en fakta? Eller är det bara en oro? Bara och bara, men att man ändå hjälper sig själv med att se skillnad på det.
Alexander Sävås: Ja, och på något sätt försöka grunda sig på ”vad vet jag faktiskt säkert just nu?”
Jeannette Conte: Just det!
Alexander Sävås: Och där tror jag att det vara bra att försöka eftersträva ändå nån form av nyans i det hela, så att man behöver inte, det är inte heller hjälpsamt att försöka intala sig själv att ”allting är bra, allting är bra, allting är bra” eh….för det är ju, vi behöver också kunna se att det är oroligt just nu, det är ju ändå nån form utav fakta, att det är oroligt i världsläget. Så att snarare kanske få till en nyansering som att: jamen jag vet att jag själv befinner mig på en säker plats just nu, men att det är oroligt i världen. Min familj mår bra, är också trygga, men på nyheterna hör jag mycket om lidandet i Ukraina, och vad en eskalering kan leda till. Att liksom på nått sätt fånga in just dom här nyanserna av att det finns en del fakta som är negativ, det finns en del fakta som faktiskt är positiv fortsatt.
Jeannette Conte: Okey, men att tänka då, ”tänk om”, om man har såna tankar, ”tänk om blabla bla” så är det oro. Finns det liksom nått annat sätt att särskilja oro från fakta?
Alexander Sävås: Jamen, absolut det finns det! Eh… man brukar prata om tre frågor som man kan ställa sig själv för att lite ta ställning till om det är det här oroandet och ältandet som man faktiskt har fastnat i, och det är tre snabba frågor som är: Har jag tänkt på det här längre än 5 minuter? Har jag efter att jag har tänkt på det här, kommit närmre en lösning på problemet? Och har jag efter att ha tänkt på det här, känt mig gladare eller mer energifylld? Och om svaret är ja, på det här första. Då alltså, att man har tänkt på det här i mer än 5 minuter, men att man inte har kommit närmre en lösning och man känner sig inte gladare och eller mer energifylld, då är det sannolikt lite mer ältande vi har fastnat vid…
Jeannette Conte: Just det.
Alexander Sävås: ...och det här kan va bra att bara känna till och träna sig själv i att lägga märke till. Alltså att, för ofta när vi fastnar i oro så tappar vi lite medvetenheten om det, vi kan ibland sitta liksom längre stunder och tankarna bara glider på, eh…och då kan första steget faktiskt va att bara träna upp sig själv i att säga: ”nämen nu är det den här oron, nu är det där ältandet som har dragit i gång”, att bara notera det hjälper oss att få lite distans till tankarna.
Jeannette Conte: Det där är bra, att bli lite mer medveten om vad man tänker på så att man inte bara går och slentrian-tänker….
Alexander Sävås: Nämen, precis, det är så jäkla lätt och så här. Och det tror jag vi alla känner igen oss i, och det gör vi med tankar ibland, att vi glider i väg, vi zoomar ut, och det är lite så tankar är, men att då liksom då just det här träna sig på att lägga märke till när det går till nåt sånt här mer negativt håll och kanske styra tillbaka det, mer, mer till nuet.
Jeannette Conte: Mm. Ja och nu… här, kommer vi faktiskt in på nästa punkt, som jag tycker är viktig då om man tänker på, vad man tänker på och vad man blir matad med. För punkt numer två är: välj en tillförlitlig källa för information och nyhetsbevakning.
Alexander Sävås: Jaa, precis! Och det här tänker jag är särskilt viktigt i dagsläget och över lag i dagens samhälle, apropå det här med hur samhällsutvecklingen har varit. Vi matas ju med så otroligt mycket information och det är lätt att få väldigt mycket information. Eh.. och då kan det faktiskt va hjälpsamt att vi faktiskt begränsar ner det här, så att vi håller det till en, max två, eller kanske till och med tre källor som hjälper oss att faktiskt hålla reda på fakta och rimliga försiktighetsåtgärder
Jeannette Conte: Mm, Och kanske inte, tänker jag då ”sensationsnyhetskanaler” som gör att man klickar för att man blir chockad typ...
Alexander Sävås: Exakt! Och där tänker jag att man återigen kan gå tillbaka lite till den här sista frågan av dom här tre orosfrågorna. Om jag liksom känner mig gladare, mer energifylld? Eller typ, har jag fått bättre koll på läget? Eh, för som du säger, en del sidor har ju med dom här ”click-baiten” att man lockas till att trycka och dom kan nog snarare locka ner en för… ner en ett kaninhål.
Jeannette Conte: Mm, har du nått bra tips då, på en bra källa? Eh, just när det gäller den här situationen vi är i nu?
Alexander Sävås: Eh… nämen, dels så har vi ju den offentliga Krisinformation.se, där står det ju vad som faktiskt gäller just nu och vad som är rekommendationen, eh..för oss. Eh …men annars så tror jag att man lite får gå på, gå på sin egen smak, alltså gillar man Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet, eller, eh..SR, eller ja, vad man nu har för preferens så välj ut en av dom och begränsa det till det i alla fall.
Jeannette Conte: Just de, och apropå begränsa. Punkt nummer tre, välj hur ofta och när på dagen detta ska va i fokus.
Alexander Sävås: Precis, för ett annat stort problem är just att vi, vi kan ju inte stänga av tankarna, dom kommer lätt lite när som och att om vi då i stället bestämmer oss för att i alla fall begränsa nyhetsintaget till en eller två gånger per dag, så kan vi få det till att inte tar över vår vardag helt och hållet.
Jeannette Conte: Nej, det här tycker jag är superintressant, och faktiskt jätteviktigt, för jag har vissa personer runt mig, som jag kan ringa till mitt på dan och så här och dom mår skitdåligt och så. Det var nån gång nån som sa nånting så här att ”du vet det är ju med allt det här nu” och jag tänkte, oj har det hänt nåt… och då menade hon kriget och då förstod jag! Att hon sitter typ hela dagarna, har på radion, kollar på nyhetssändningar, så hennes värld är att vi lever i krig, typ.
Alexander Sävås: Ja, och jag tror att det här är så fruktansvärt vanligt just nu, eh …
Jeanette Conte: Jag tror också det.
Alexander Sävås: Jag tror jag har hört det, från så många. Att det är just så här! Det konsumeras från svenska medier, från internationella medier det är krönikor och det är nyhetsartiklar och…
Jeannette Conte: Och så pratade jag med en kompis som pratar om det …
Alexander Sävås: Ja, exakt!
Jeanette Conte: …det tar aldrig slut.
Alexander Sävås: Exakt, nån som har blivit självutnämnd expert efter att läst allting, eh. Och här återigen. Det blir, det blir ju väldigt påminnande om den pandemi vi har haft nyligen, det var ju lite samma läge där. Helt plötsligt, så visste alla vad ett vaccin var och vilken bekämpningsstrategi man skulle ha, som var bäst.
Jeannette Conte: Precis, ja, men då tänker jag också om så som du pratade om innan, om hjärnan reagerar lite automatiskt på det den ser eller hör, eller läser i media eller så börjar det nog skapa såna tankar. Och det är ju bara onödigt att göra det så, att den här två gånger om dagen, eller två tillfällen. Att man bestämmer sig den här perioden, så här många minuter kan jag prata hur mycket jag vill, jag får oroa mig hur mycket jag vill, man koncentrerar det liksom…
Alexander Sävås: Ja, tror precis som du sa där, att just det här begränsade tidsmässigt tror jag också är bra, att man kanske till och med sätter en timer, för att, så här okey, en halvtimme….
Jeannette Conte: Just det.
Alexander Sävås: … två gånger per dag. Eh..och sen, då brukar det kunna vara hjälpsamt att man kanske har planerat in nån, eh..rolig aktivitet efteråt, eller någonting som bryter av, så att man liksom blir distraherad från tankarna så att man inte fastnar i den här orosspiralen igen.
Jeannette Conte: För man kan väl ändå säga att det kanske räcker till och med att göra det en gång om dan, men skulle man nu välja att ta två tillfällen per dag så kan man nästan garantera att man kommer inte missa nånting…
Alexander Sävås: Nä.
Jeannette Conte: …nån viktig information som kommer hända.
Alexander Sävås: Nej, precis.
Jeannette Conte: Så att, det finns ju som ingen vits att hålla sig så uppdaterad.
Alexander Sävås: Nej, och det kan också vara värt att lägga till här. Jag tror att det man också kan ha med sig i den här strategin just, är att det här kan ta emot lite att göra, för som sagt, det går lite emot vad tankarna säger att dom säger ju att det är panik just nu, dom säger att vi måste agera på det här, ehm ….och då att, då liksom begränsa nyhetsbevakningen, det kan ta emot först.
Jeannette Conte: Ah. Så man ska inte lita på sig själv där?
Alexander Sävås: Nej, jag tror, jag tror att i det här fallet så är det nog faktiskt ett läge där man mer ska så här ”men nu bestämmer jag det här, jag ser att det här är bättre för mitt eget välmående”...
Jeannette Conte: Jaa.
Alexander Sävås: …kanske den känslan blir inte den mest hjälpsamma.
Jeanette Conte: Nej. Jag tänker ju att det också är så hjärnan funkar för att trigga typ, också en beroendegrej, alltså. Det är därför alla dom här algoritmer med Tiktok och dom här, eller Insta, där man sitter och svajpar, för hjärnan bara fastnar i att den vill ha mer, man lägger undan den, och så, jag måste svajpa, det är som att man har missat nånting...
Alexander Sävås: Ja.
Jeannette Conte:….om man inte har svajpat på… en timme...
Alexander Sävås: Precis!
Jeannette Conte: …men då får man bara ”stopp!” du behöver inte kolla nånting nu …
Alexander Sävås: Nä.
Jeannette Conte: …så här.
Alexander Sävås: Nä men exakt, jag tänker att…
Jeannette Conte: …och hålla koll på sig själv.
Alexander Sävås: …det är, jag tänker att det är det man så här så lätt hamnar i när man går på så här, men jag måste lyssna på min känsla, att man missar att känslan ofta är rätt kortsiktig, alltså kortsiktigt …
Jeannette Conte: Mm.
Alexander Sävås: ...så kan det va lite ångestreducerande, att faktiskt läsa mer. För vi matar oss själva med att, så här: ”Jag har koll på situationen”, jag får lite mer kontroll, jag får lite mer koll på läget och därigenom så lindrar vi ångesten. Men ofta så är det rätt kortsiktigt för det som i stället händer långsiktigt är att vi föder det här med att jag måste hela tiden ha koll, och att, ja men vi matar det……
Jeannette Conte: Mm.
Alexander Sävås: …med det tankesättet.
Jeannette Conte: Mm. Ja, men det är gulligt, då får man faktiskt säga åt sig själv, nej men nu är hjärnan…
Alexander Sävås: Ja.
Jeannette Conte: …nu är du på autopilot! Eh…och då får man styra.
Alexander Sävås: Och där brukar jag , eh…, jag brukar alltid rekommendera att så här va, håll det liksom en till två veckor i alla fall. För att se, okey och vad händer…
Jeannette Conte: Ah.
Alexander Sävås: ...med dom tankarna under den tiden? Så att…
Jeannette Conte: Mm.
Alexander Sävås: ...så att man inte testar det här en gång, och sen bara: ”Nä men det här var ingenting för mig”, utan det här…
Jeanette Conte: Nej.
Alexander Sävås: …. är nånting som man behöver göra under ett lite tag, för att se, okey hur anpassar sig tankarna över tid när jag gör så här?!
Jeannette Conte: Just det, smart tips! Och det kan också va bra för hjärnan tänker jag, att man tänker, att nu sätter jag en period på två veckor…
Alexander Sävås: Ja.
Jeannette Conte: …för då ser man också ett slut, så kan man ta nytt beslut efter två veckor.
Alexander Sävås: Precis, det känns som man har kontroll då ….
Jeannette Conte: * skrattar till *
Alexander Sävås: ...precis som tankarna vill…
Jeannette Conte: (lite skämtsamt) man får lura hjärnan…
Alexander Sävås: * skrattar lite *, exakt!
Jeannette Conte: …som en annan egen varelse. Och apropå det här med vad man skulle kunna göra, så kommer vi osökt in på nästa punkt. Använd kunskap och strategier som har hjälpt dig att hantera tidigare motgångar.
Alexander Sävås: Mm, eh.., och den här tänker jag är viktig får vi känner oss ju själva ofta relativt bra. Vi har vart med om saker genom livet och där vi sannolikt vart med om några motgångar, och försöka se ”okej, vad hjälpte mig faktiskt i den?” om inte att må bättre, så i alla fall, att liksom få det lite drägligare under den perioden.
Jeannette Conte: Mm.
Alexander Sävås: Så det behöver kanske inte heller alltid va den här konkreta strategin, utan ibland kanske bara va så här, prata med den här vännen eller liksom…
Jeannette Conte: Just det.
Alexander Sävås: ...hålla i den här rutinen i alla fall eller så.
Jeannette Conte: Ja, eller bara komma ihåg att det ordnar sig till slut…
Alexander Sävås: Ja.
Jeannette Conte: ………förhoppningsvis så gör det ju alltid det.
Alexander Sävås: Jomen, precis. För det är ju också en viktig lärdom från det, att det blev ju faktiskt bättre.
Jeannette Conte: Ja, och nästa punkt är, inte tvärtom, men det är också att ha en plan för vad man ska göra, och vad man inte ska göra, när oron tillfälligt ökar…
Alexander Sävås: Just det.
Jeannette Conte: …vad betyder det?
Alexander Sävås: Jo men, det betyder ju att man som sagt, att de här oroskänslorna kommer ju variera lite, beroende på vad som händer, men också beroende på vår dagsform. Har vi sovit sämre en period eller har vi det stressigt på jobbet, eller vad det nu kan vara, så tenderar oron att öka tillsammans med det eftersom vi är ett system. Eh …
Jeannette Conte: Just det.
Alexander Sävås: …så det tillsammans med att vi kanske får en nyhetsuppdatering som gör oss lite extra oroliga, eller att en kompis säger någonting, eller vad det nu är….
Jeannette Conte: Mm.
Alexander Sävås: … så kan det ju leda till att oron ökar. Eh …och då är det återigen bra att tänkt igenom det här med förhållningssätt kring mediekonsumtion. Att då kanske vi får impulsen att börja läsa igen, ”jag kanske ska gå in på den här andra nyhetskällan för min första valda nyhetskälla har inte skrivit nåt om det här”...
Jeannette Conte: Mm.
Alexander Sävås: …säg att Dagens Nyheter inte har hunnit, inte har hunnit skriva nånting om det, så börjar söka runt igen. Så det är precis såna saker som där… där kan det va bra att ha en strategi att, okey, ”när jag får höra nånting som triggar min oro, det första jag kanske ska göra i det läget e då att kolla upp den här nyhetssajten som står på min betrodda lista”. Eller så kanske det är mer nått av en distraktion att så här, okey, men då, eh.., då går jag på en promenad, *småskratt*, eller vad det nu kan va…..
Jeannette Conte: Mm.
Alexander Sävås: …eh… det kan verka lite löjligt, men ibland faktiskt va just så, att bara distraheras med en bra tv-serie, eller träna eller så här, just en sån typ av handlingsplan när det blir värre. Eh…eller när oron går i gång. Just för att vi inte ska falla ner i dom här fällorna igen.
Jeannette Conte: Just det, vad kan det vara för fällor?
Alexander Sävås: Eh, men då tänker jag på det här med att börja spåna kring hypotetiska ”tänk om”. Oj ”tänk om det här nu kommer leda till det här”, eller att man liksom fastnar i de tankarna. Eller att man börjar bli mer passiv, och börjar isoleras sig igen, eller…
Jeannette Conte: Ja.
Alexander Sävås: …på nåt sätt går i linje med dom här tankarna. Och en annan sån risk eller sak som kan förvärra, det är ju om t.ex. man tar till alkohol eller liknande för att nånstans dämpa dämpa känslorna för det...
Jeannette Conte: Mm.
Alexander Sävås: …har ju ofta den effekten på kort sikt. Men återigen så, precis som isoleringen, så blir det ofta på lite längre sikt nånting negativt. Ångesten tenderar ju att öka efter att man har druckit alkohol.
Jeannette Conte: Ja, så man ska fundera lite grann så här ”okey hur brukar jag i reagera när jag blir orolig”, så att man är lite pass på så, och ha en plan för att om man…
Alexander Sävås: Ja.
Jeannette Conte: …för att om man faller dit typ?
Alexander Sävås: Ja, precis, en krisplan för sitt egna mående nånstans.
Jeannette Conte: Ja.
Alexander Sävås: Jag tror också att det är bra, när man har den här krisplanen, och man liksom har tänkt igenom, vad jag ska göra om oron ökar. Så försök va så konkret som möjligt med när den ska tas till. Alltså det här kan lätt bli luddigt, men försök se så här ”okey, har jag fastnat i oron över en halvtimme” eller ”har jag börjat googla kring specifika frågor” eller så där. När jag ser dom här konkreta sakerna, det är då …
Jeannette Conte: Mm.
Alexander Sävås: …det är då jag ska ta till min krisplan! Att man har lite sådana varningsflaggor egentligen.
Jeannette Conte: Mm, okey. Och apropå hur man själv reagerar och så där, så är nästa punkt: var mån om dina rutiner. Varför är dom så viktiga?
Alexander Sävås: Jo men, för att man generellt sätt mår bra utav rutiner. Och det kanske är särskilt viktigt när saker i omgivningen är osäkra, för då har vi ju liksom, vi har nån trygghet att hålla fast vid. Vi har nånting som ger oss en rutinbundenhet, och ja, som sagt en trygghet.
Jeannette Conte: Mm, och den är lite knuten till nästa punkt som är: Håll dig aktiv, schemalägg och variera dina dagar.
Alexander Sävås: Mm, och det var ju lite som vi var inne på där, när vi pratade om krisplan. Att det är lätt att man kan känna att man blir orolig och går mer in i det passiva. Att man kanske börjar isolera sig och så för att känslorna när vi får oro och ångest på det här sättet, så blir det ofta en konsekvens att vi vill dra oss undan lite…
Jeannette Conte: Just det.
Alexander Sävås: …för en del av oss i alla fall, att vi vill dra oss undan. Vi vill isolera oss och kanske känner mindre ork inför saker som vi tidigare har gjort, så vi slutar göra saker som vanligtvis brukar ge oss energi…
Jeanette Conte: Mm.
Alexander Sävås: …så att därför så är det viktigt att ändå fortsätta att hålla aktiviteter i gång. Fortsätta, kanske till och med att då schemalägga kvällar, om man tycker att det känns hjälpsamt, men också få till en variation. Så att jag tänker att det blir ett sätt att hålla sig aktiv.
Jeannette Conte: Just det. Är det här ett sätt att liksom fokusera hjärnan på nånting annat?
Alexander Sävås: Jo men, det är väl lite både och. Alltså, jag tänker dels så är det att få hjärnan att fokusera på nånting annat, men det är också att få oss att fortsätta med det som är meningsfullt åt oss liksom det vi pratade om tidigare, att det här kanske kommer pågå ett tag? Vi behöver ta hand om oss själva mitt i allt det här. Eh…
Jeannette Conte: Mm.
Alexander Sävås: …och då behöver vi hålla i det som är meningsfullt och det som ger oss glädje och det som ger oss energi i livet….
Jeannette Conte: Just det.
Alexander Sävås: …för annars riskerar vi att hamna i ytterligare en sån här negativ spiral, där vi börjar göra mindre saker för att vi har lite ork, och till följd utav att vi gör mindre saker som är glädjefyllda, så får vi ännu mindre ork…
Jeannette Conte: Mm.
Alexander Sävås: ……och då gör vi ännu mindre saker. Och sen så fastnar man i en sån spiral, som man brukar kalla för en så depressiv spiral, som kan leda neråt mot depressionsliknande symtom.
Jeannette Conte: Mm. Men hur gör man då, om man liksom är där, att man har ingen ork, att man liksom inte har gjort nånting, för det har också varit corona, många har ju typ ….
Alexander Sävås: Ja.
Jeannette Conte: …precis när man känner att det kanske börjar bli en lucka, och man börjar våga göra grejer, nä, då kommer det här…
Alexander Sävås: Ja, precis.
Jeannette Conte: …så att jag kan tänka mig att det är många som känner sig så här ”men jag orkar inte ens hitta på nåt kul”…
Alexander Sävås: Nej.
Jeannette Conte: …”det är inge roligt”…
Alexander Sävås: Nej.
Jeannette Conte: …”jag vet inte ens vad som skulle va kul” Hur gör man liksom för...
Alexander Sävås: Mm, och det där är ju…
Jeannette Conte…att ta ett steg?
Alexander Sävås: …det där är ju så jäkla svårt. Alltså, just när vi är, när känslorna inte är där för att motivera oss, så är det extremt svårt att tag i nånting…
Jeannette Conte: Mm.
Alexander Sävås: ...men det är där jag tänker att, det kommer in just det där med schemaläggning. För där tror jag att, det spelar en extra stor roll, för att det ökar chansen att det ändå blir av. Så att mitt tips där är väl att börja smått, börja tänk på vad som skulle va nåt litet som hjälper dig åt rätt håll, typ tänk igenom ”okej, vad brukade jag göra innan?” vad utav det brukade ge mig mest energi efteråt? eller brukar kännas mest nöjes fyllt, eller så hära, och se …
Jeannette Conte: Okey.
Alexander Sävås: …okey och vad för litet steg kan jag ta för att närma mig det? Och undvika det här med att sätta ribban väldigt högt. I stället börja litet och hoppas på en liten snöbollseffekt, att vi får den i rullning.
Jeannette Conte: Okey, vågar man säga så här då… Att ibland ska man göra det som är kul fast man inte tycker det är kul. Alltså ibland får man bara börja liksom, för man kan inte vänta på att lusten kommer, ibland får man börja med den, för sen kommer lusten.
Alexander Sävås: Mm. Ja, men så är det ju lite. Och det känns ju lite hårt ibland och säga det. Men lite…och mantrat för det vi pratar om idag som vi nämnde innan, det är inte alltid vi kan lyssna på kroppen signal, ibland behöver vi faktiskt gå emot dom.
Jeannette Conte: Jag kommer också faktiskt att tänka på det, jag vet inte om det är opassande eller inte… men det här med att ha sex. Man kan känna att man inte riktigt har lust, men när man väl gör det, *småskratt* då är det ganska roligt…
Alexander Sävås: Ja
Jeannette Conte: …så länge man vill ha sex ska man lägga till, man ska aldrig göra nått man inte vill, men ibland så här, sex kan skapa sexlust…
Alexander Sävås: Ja.
Jeannette Conte: ...ibland kommer faktiskt inte sexlusten först.
Alexander Sävås: Precis. Och jag tycker det är, inte ett bra exempel på det, att så här: om jag då bestämmer mig för att ha sex trots att jag inte känner riktigt helt och hållet för det….
Jeannette Conte: Mm.
Alexander Sävås: …så om jag hela tiden går i tankarna så här ”Ah, vill jag verkligen det här? Hur känns det här?” Då kommer man inte heller få den där skiftningen som du beskrev ……
Jeannette Conte: Nej, just det.
Alexander Sävås: ...som du beskrev, i stället, men okey, nu bestämmer jag mig att faktiskt göra det här, och återigen det här försöka vara lite mer i nuet …
Jeannette Conte: Just det.
Alexander Sävås: …då, när man gör det. Det är då, då ökar vi chansen för att den här skiftningen kommer.
Jeannette Conte: Just det. Att man tänker att jag vill vilja, så därför försöker jag och så är man…
Alexander: Jamen, kanske bara lite så här ”nu har jag bestämt mig! nu gör jag det här” och sen så fokusera på nuet, alltså …
Jeannette Conte: Just det.
Alexander: …”hur känns det? Hur är det nu när jag pratar med vännerna? Vad säger vännerna?” Om jag umgås med vänner, eller om det är mer om sex, så här ”hur känns smekningen? Hur känns kyssen?” O.s.v.
Jeannette Conte: Mm.
Alexander Sävås: …så att man riktar fokuset utåt.
Jeannette Conte: Ja, och bara då så kan vi lugna alla som känner sig lite trötta här. För nästa punkt, det är: återhämtning och sömn. Det är faktiskt också viktigt. Man ska inte bara chatta på. *småskratt*
Alexander Sävås: Precis. Nej, men verkligen. För det tänker jag också är en sån grej som oron leder ju till, att den ofta varvar upp vår kropp, så att vi är mer uppvarvade, Och där tänker jag, att där är vi återigen inne på en balansfråga. Att vi ska nog hålla i mycket utav dom aktiviteter som brukar få oss att må bra men det är nog också viktigt att se att så här… det här är en ansträngande tid, kanske behöver jag bromsa, kanske behöver jag lite extra tid för återhämtning, och bara få ta hand om mig själv…
Jeannette Conte: Mm.
Alexander Sävås: …för det är ju så nånstans… ja men, att den här kortvariga stressen som vi kan känna över det här och den här uppvarvningen som vi kan få, den behöver inte va farlig i sig. Utan det är mer när vi får den här långvariga stressen, som det kan börja påverka oss mer negativt.
Jeannette Conte: Mm, jag förstår. Å en annan punkt här är ju också: rör på dig! Att det är viktigt med rörelse
Alexander Sävås: Mm. Ja.
Jeanette Conte: Och särskilt pulshöjande aktiviteter, om jag förstått det rätt.
Alexander Sävås: Ja, för det är det som har fått en bevisad effekt vad gäller nedstämdhet och oro. Faktiskt…
Jeannette Conte: Ja.
Alexander Sävås: …att just få den här pulshöjande aktiviteten har visat sig ge väldigt goda resultat.
Jeannette Conte: Mm.
Alexander Sävås: Sen ska man säga det, att apropå att hålla ribban lågt och börja med en liten snöboll, så all form av fysisk aktivitet är bra fysisk aktivitet.
Jeannette Conte: Just det.
Alexander Sävås: Så om allt man orkar är en promenad på 10 minuter…
Jeannette Conte: Mm.
Alexander Sävås: …ja, då är det där man ska börja. Och så får man bygga upp det till en pulshöjande promenad över tid i så fall.
Jeannette Conte: Mm. Ja, och sista nu då…
Alexander Sävås: Ja.
Jeannette Conte: …håll kontakten med kollegor, vänner och familjen.
Alexander Sävås: Mm. Det ju återigen tillbaka till det här, hur lätt det är att isolera sig i såna här tider. Å just för när vi mår sämre så är det en del av oss, det faller lätt för oss. Eh… och risken då är ju att vi tappar en källa till trygghet. Precis så som att vi kunde tappa den här källan till tryggheten i våra rutiner, så tappar vi en social trygghet.
Jeannette Conte: Ah, just det, så håll kontakten…
Alexander Sävås: Vi kan känna oss ensamma, ja precis.
Jeannette Conte: …och apropå att hålla kontakten och prata med folk, jag har faktiskt en viktig sak som jag undrar över…
Alexander Sävås: Mm.
Jeannette Conte: …angående hela den här situationen då, för nu är vi klara med dom där punkterna och lite konkreta tips. Hur pratar man med sina barn om det som händer nu?
Alexander Sävås: Ja, det, jag tror att det är många som går och brottas med den...
Jeannette Conte: Ja.
Alexander Sävås: …med den tanken. Hur man ska tackla det? För det, barn fångar ju upp saker, jag tycker hela tiden att man blir förvånad över det. Jag har en liten 2-årig där hemma och jag tycker redan hon fångar ju upp…
Jeannette Conte: Ja.
Alexander Sävås: …kanske inte kring det här men kring mycket annat liksom. Så dom är ju duktiga på att… *pratar i munnen på varandra*
Jeannette Conte: Man ska inte underskatta dom alltså tänker jag, och ….
Alexander Sävås: Nej.
Jeannette Conte: …och jag tänker att det är bättre att prata och lyfta det. Men hur gör man det? Och det är ju såklart beroende på om man har en 3-årig, en 7-åring, en tonåring liksom.
Alexander Sävås: Precis, det behöver såklart anpassas utifrån åldern på barnet. Men jag tror att det första är precis som du säger, att vi behöver våga prata om det. För att sannolikheten är att barnet ändå har hört nånting. Att den har fångat upp nånting i skolan eller kanske till och med på förskolan. Om det är lite äldre förskolebarn och definitivt om det är mer mellanstadiet, högstadiet, då…
Jeannette Conte: Mm.
Alexander Sävås: …har dom ju koll. Nej men, så jag tror att det första är att våga fråga. Vi kan lätt hamna i att vi, som föräldrar vill skydda våra barn från det, och därför undviker att prata om det överhuvudtaget. Men risken med det är bara att barnet får försöka hantera och ”deala” med det här helt själv, vilket kan…
Jeannette Conte: Just det.
Alexander Sävås: ...vara, vilket kan vara väldigt påfrestande och svårt för ett barn.
Jeannette Conte: Och jag tänker då om vi pratar om det här, att om våra hjärnor blir stressade utav att vi inte riktigt vet hur vi ska tolka allt man ser på nyheterna ….
Alexander Sävås: Mm.
Jeannette Conte: …om barn går hem och ser att ens föräldrar är oroliga och går och pratar om saker och barnen inte har någon aning om vad som händer…
Alexander Sävås: Precis.
Jeannette Conte: …så måste deras hjärnor också snurra runt?
Alexander Sävås: Ja men verkligen. Och det är ju därför som sagt, det viktigast först är att man pratar med barnet om det. Och där tror jag att man kan komma långt med att dels bara våga fråga vad barnet har hört, och vilken information dom vet om……
Jeannette Conte: Mm.
Alexander Sävås: Eh… och sen om man ser att det behövs, så kan man ju gå in och förklara informationen, om det finns lite osäkerheter där. För precis som vi var inne på, osäkerhet föder oro. Så det tror jag man kan komma en bit på också å…. Nä men jag tänker att allt det här är på nåt sätt och visa barnet att det ändå är ett familjeklimat där vi kan dela saker…
Jeannette Conte: Ja.
Alexander Sävås: …och prata med varandra om det, och att vi som vuxna finns där….
Jeannette Conte: Just det.
Alexander Sävås: …så, det tror jag är mer av att faktiskt skydda våra barn, och ge det stöd dom behöver.
Jeannette Conte: Ja, våga prata liksom.
Alexander Sävås: Ja, och sen om det är nåt man är osäker på själv, då kan det ju va att man är tillsammans med barnet faktiskt letar reda på fakta eller är ärlig om att man inte vet….
Jeannette Conte: Mm.
Alexander Sävås: …men också att vi på nått sätt sätter lite fokus på det som vi verkligen kan bidra med, och då sätta allt lite i sitt sammanhang och bidra till lite hopp för barnet också. Eh…
Jeannette Conte: Just det.
Alexander Sävås: …i det här tror jag kan vara viktigt.
Jeannette Conte: Tror du att det är en bra grej om, om man liksom säger till barnet att ”vet du va, vi lovar att säga nånting om det är nånting som du behöver veta eller nånting som händer, som vi behöver göra….
Alexander Sävås: Mm.
Jeannette Conte: …då säger vi det till dig, så du behöver inte gå och grubbla på att ha koll.” Så…
Alexander Sävås: Ja.
Jeannette Conte: …alltså så att man får dom att släppa nån typ av ansvar eller behöva ha koll på nånting, utan då säger vi det.
Alexander Sävås: Mm.
Jeannette Conte: Så länge vi inte säger nånting, då kan du va helt lugn liksom.
Alexander Sävås: Ja, det tror jag kan va en bra idé. Men här behöver man ju hela tiden då vara lyhörd kring sitt eget barn, och se ”verkar det funka eller …
Jeannette Conte: Just det.
Alexander Sävås: …eller verkar oron och rädslan finnas kvar ändå.”
Jeannette Conte: Ja.
Alexander Sävås: Om dom har svårt att släppa den kontrollen, då kanske man behöver hitta andra sätt att prata om det….
Jeannette Conte: Så att man inte bara, nu släpper du det…
Alexander Sävås: Nej, exakt!
*båda skrattar*
Jeannette Conte: ...så har dom inte släppt det. Men för hur lugnar man då ett oroligt barn?
Alexander Sävås: Jag tror att det återigen handlar om att våga låta barnet ha sina känslor, alltså att faktiskt påtala det rimliga i det. Att det inte konstigt att man blir rädd när man hör att det är krig i världen…
Jeannette Conte: Mm.
Alexander Sävås: …det tror jag är första steget. Att man vill inte förminska dom här känslorna utan det första vi alltid vill göra, det är att validera känslorna. Så att bekräfta den och visa på att det finns nåt som är väldigt rimligt i det barnet känner. Så att påtala att det är inte konstigt att barnet är rädd. Normalisera det, säg att det är nog många som är rädda just nu. Eh... kanske till och med lyfta in sig själv och att” jag kan också va lite rädd och orolig över hur det ser ut just nu”.
Jeannette Conte: Mm.
Alexander Sävås: Eh…för på så vis visar vi att dom här känslorna är inte farliga. Det här, det här är nånting som är normalt att känna.
Jeannette Conte: Just det!
Alexander Sävås: Och att barnet också kan komma med sina känslor till oss. Att vi som vuxna är förmögna att ta emot det barnet säger.
Jeannette Conte: Mm.
Alexander Sävås: Och sedan tänker jag att nästa steg efter det, alltså när man väl har validerat, då kan man gå in mer på så här…ja, att kanske problemlösa eller kanske hitta strategier för att hantera det eller kanske säga att så här ”du behöver inte oroa dig, utan jag säger till om det är nånting som berör dig” eller så här.
Jeannette Conte: Mm.
Alexander Sävås: Men att första steget tycker jag alltid ska vara att försöka validera och normalisera det som…
Jeannette Conte: Just det.
Alexander Sävås: ...känns för barnet.
Jeannette Conte: Å är det lite äldre barn, jag tänker kanske framför allt upp i tonåren, när dom får kanske information på ett annat sätt, då kanske man också ska se till att barnet får gå och prata med någon annan.
Alexander Sävås: Mm.
Jeannette Conti: Å få egna verktyg.
Alexander Sävås: Precis. Märker man att det här ställer till det, att det här skapar ett väldigt stort lidande och att barnet har svårt att hantera det, så kan det ju vara dels prata med nån annan, dels…. det kan också vara att se över saker som skärmtid och såna saker. Att man ser att det är en bidragande faktor, så kanske man behöver hjälpa till och begränsa det, precis som att man försöker begränsa det för sig själv.
Jeannette Conte: Just det, dom här tio punkterna kan ju också då hjälpa faktiskt, att gå igenom även för barnet.
Alexander Sävås: Ja, men jag tror att det finns en del, man kan nog hämta det, generalisera en del av det till barn också. Absolut.
Jeannette Conte: Mm och hur hanterar man oroliga människor som man har runtomkring sig då? För där kan det ju va att man har, det kan va kollega, eller vän, eller familj…
Alexander Sävås: Mm.
Jeannette Conte: ...eller en partner, att det är just om det är folk som är väldigt ”grubbliga” eller vill prata om det väldigt mycket liksom, vad gör man?
Alexander Sävås: Mm, *småskrattar* det korta svaret är väl ungefär på samma sätt. Alltså validering är nånting vi alla behöver när vi känner jobbiga känslor, men sen kanske man inte behöver låta som en psykolog till alla sina kollegor, vänner
Jeannette Conte: Nej *småskrattar instämmande*
Alexander Sävås: … och familj, men att man ändå liksom visar den empatiska sidan. Men kanske samtidigt inte heller alltför mycket går in i att man måste lugna eller lösa situationen åt en, utan att man bara visar att man vågar prata om det, validera, normalisera det…
Jeannette Conte: Mm.
Alexander Sävås: …lyfta in sina egna perspektiv på det, tror jag också kan va hjälpsamt…
Jeannette Conte: Mm.
Alexander Sävås: ...för jag tror att risken är att vi hamnar i två fällor här. Det ena är att man berättar för den här anhöriga att ” nej men, du behöver inte oroa dig, det är klart att det inte är nån fara”. Det är det ena och kommer sannolikt inte hjälpa, för då kommer personens motkommentar vara att ”fast hur kan du veta det? Det är ju faktiskt så här och så här”. Så det är den ena fällan man kan hamna i, den andra fällan som man kan hamna i, det är att man i stället ger dom här lugnande återförsäkrandet, tankarna, att man försöker va helt och hållet den här lugna rationella, som säger ”Nej men, det har ju inte drabbat Sverige ännu”. Eller liksom att man går in med dom där lite tröstande tankarna, för att det som lätt händer då är att den här anhörig, återigen bollar tillbaka…
Jeannette Conte: Mm.
Alexander Sävås: …”Ja, men hur kan du veta att det att det kommer lösa sig?” eller hur. Eller ”det har inte drabbat Sverige än, men tänk om, när det gör det.” Så att liksom både den här tröstande, eller att liksom ge dom här tröstande svaren, men också att ge dom här, ”så där ska du inte känna”-svaren, båda dom två…
Jeannette Conte: Mm.
Alexander Sävås: …tenderar att bara trigga den här orostanken, så att återigen falla tillbaka på lite mer validering. Bekräfta det som du hör och kanske delge om du känner nånting likadant. Det tror jag man kommer ofta mycket längre på och kan sen hjälpa den anhörige att släppa det. Men första steget även där blir validering.
Jeannette Conte: Just det, men hur hanterar man sig själv då? För det kanske är så att nu har jag bestämt mig på förmiddan 10 minuter och på eftermiddan en halvtimme, så ska jag liksom prata om...
Alexander Sävås: Mm.
Jeannette Conte: …och grubbla, jag vill inte sitta på alla fikaraster och lunchraster eller...
Alexander Sävås: Nej.
Jeannette Conte: …så fort jag kommer hem ifrån jobbet så vill jag inte sitta och prata om det här. Vad säger man till nån som vill pratar om det hela tiden, och man själv kanske inte alls vill prata om det?
Alexander Sävås: Jättesvår fråga och det är ju alltid så där svårt när man ska hantera kollegor som vill prata om nånting annat i lunchrummet än en själv.
Jeannette Conte: *lite skratt* Man kan gå därifrån då, det är ju lättaste svaret.
Alexander Sävås: Ja, men precis, det är ju ett lätt svar men samtidigt kanske man inte vill missa varje lunch. Apropå det här med återhämtning och så där. Men jag tänker att det blir ju så här, det klassiska psykologsvaret, att det varierar och beror på vem som sitter där då och gör det här. Om det är nån nära kollega, då kan man säkert lyfta det och påtala just att så här ”Jag märker att jag lätt går i gång på det här, och jag skulle uppskatta ifall vi kunde prata lite mindre om det i fikarummet”.
Jeannette Conte: Mm.
Alexander Sävås: Kanske kan också lyftas upp generellt på ett APT, eller så. Men om det däremot är nån man inte känner lika mycket, då kan det ju vara svårare att påverka, och faktiskt lyfta det. Och då kanske det är snarare är att identifiera sådana riskpersoner och placera sig vid några andra i lunchrummet.
Jeannette Conte: Mm, just det. Ja det är lite ”tricky” men ändå viktigt faktiskt att kanske tänka på…
Alexander Sävås: Mm.
Jeanette Conte: …att om man också kanske har massa folk runt omkring sig, Eh..för det kan ju hjälpa dom också, att om man kan ta upp det, som du säger, det beror på vad man har för relation.
Alexander Sävås: Ja, men man får väl se lite vad man orkar där också. Som sagt, alltså va lite snäll mot sig själv och kanske inte ta…. Alltså så här, det är bra och viktigt att finnas där för andra…
Jeannette Conte: Mm.
Alexander Sävås: …men ibland så kanske man också behöver se att så här ”Nä men nu, nu behöver jag sitta med några andra människor här ett tag, jag kan inte sitta o va hobbypsykolog till…
Jeannette Conte: Nej.
Alexander Sävås: …alla kollegor eller så där”.
Jeannette Conte: Just det. Ja, men va bra! Men du, nu har vi ju fått… Det har varit skönt att få prata tänker jag, dels att man fått reda lite grann om hur hjärnan funkar. Så att man kan, låter konstigt, men ta ett steg ifrån sig själv, alltså att man ser att hjärnan gör massa grejer som går på automatik, som man kan kanske…
Alexander: Mm.
Jeannette Conte: …bara kan vänta, stopp liksom.
Alexander Sävås: Och kanske se det som att den försöker hjälpa till, lite grann….
Jeannette Conte: Just det.
Alexander Sävås: …men, gör det tyvärr inte så bra, men den försöker. Den gör sitt bästa liksom, den gör det den är gjord för.
Jeannette Conte: Som ett barn som ska komma och hjälpa till och torka bakbordet…
Alexander Sävås: Ja. *småskratt*
Jeannette Conte: …men gör det värre.
Alexander Sävås: Exakt, exakt……
Jeannette Conte: Ja.
Alexander Sävås: …och då är inte lösningen att skrika på barnet…
Jeannette Conte: Nej.
Alexander Sävås: …utan då e det så här ”Åh, va fint”. Och sen så, får man torka det själv sen.
Jeanette Conte: Ja, precis. Ja, tack för det här samtalet!
Alexander Sävås: Ja, men absolut ingen fara! Bara jättetrevligt att pratas vid om det, det är ju så otroligt viktigt att vi pratar om det.
Jeannette Conte: Mm.
Alexander Sävås: Att man får liksom nån form utav guidning och lite strategier för att hantera en svår tid som det här är.
Jeanette Conte: Ja, för jag tänker att ibland kan det vara som du sade förut, att man liksom inte alls tänkt på att man går och oroar sig, utan man mår bara dåligt…
Alexander Sävås: Mm.
Jeanette Conte: … så det är bra tänker jag att prata om det, att ”Åh gud, det där är ju jag” eller gud det där, ja, eller nu ska jag faktiskt, jag kan börja med det här, eller jag provar med det här.
Alexander Sävås: Ja.
Jeannette Conte: Och innan vi avslutar här, så vill vi ju säga att det finns ju hjälp att få. Så man ska inte vänta med att höra av sig och med Capios app, så kan man ju själv välja vad som är bäst för en själv. Så man kan ju chatta med nån via appen eller så kan man boka ett videomöte eller såklart komma på ett sånt fysiskt möte till nån av Capios mottagningar.
Alexander Sävås: Mm.
Jeannette Conte: Ja, men du Alexander, nu är det avslutningsvis här, har du några kloka ord?
Alexander Sävås: *skrattar till* Pressen på det…
Jeannette Conte: Ja.
Alexander Sävås: …men jag tänker att det viktiga är att liksom nånstans påminna sig själv också om att vi inte är ensamma i det här. Man kan känna sig rätt ensam och det tendens till att isolera sig kan vara stor Men att vi nånstans ändå påminner oss själva om att vi är flera som går igenom det här, det är helt normala processer att vi går och oroar oss, och tänker mycket kring det här. Och reagerar på olika sätt men att nånstans ändå identifiera så här, om jag behöver mer stöd så vänd dig till en anhörig eller vänd dig till oss på Capio så kan vi hjälpa dig vidare!
Jeannette Conte: Mm, men det är skönt, det där jag fick, att inte känna sig ensam, det hjälper mycket tycker jag.
Alexander Sävås: Mm, men jag tror det är en viktig del i allt det här.
Jeannette Conte: Ja, tusen tack Alexander!
Alexander Sävås: Ingen fara, det var bara kul.
Jeannette Conte: Ja, hoppas att du som har lyssnat har fått med dig nått bra tips att ta till när oron gnager på lite för mycket. Och kom ihåg, det finns en massa bra hjälp att få på Capio. Vänta inte med att söka. Gå in på webben Capio.se för att hitta en mottagning nära dig, eller ladda ner Capios app. Startsidan då: Capio trygg digifysisk vård och du kan hitta din mottagning på: Hitta din vårdmottagning på Capio. Ta hand om dig, så hörs vi snart igen!
*signaturmelodi *
