Från handbollsplanen till läkarmottagningen
Amandas väg till läkaryrket var långt ifrån traditionell. Uppvuxen med en passion för handboll, spelade hon på elitnivå för Sävehof och drömde om en lång karriär inom sporten. Men skador satte stopp för planerna. Under sin handbollskarriär har hon haft kontakt med idrottsmedicin och det var någonstans där en ny dröm föddes: att hjälpa andra idrottare att övervinna liknande hinder som hon själv gjorde.
– Jag ville hitta ett sätt att få uppleva elitidrotten igen, då knät inte höll för handbollen, berättar hon.
När hon senare valde att specialisera sig inom allmänmedicin blev det dock tydligt att hennes passion sträckte sig längre än innanför idrottens värld.
– Jag började med att vilja hjälpa elitidrottare, men idag ser jag hur otroligt viktig allmänmedicinen är för befolkningen i stort. Att arbeta med folkhälsa och hjälpa människor med livsstilsrelaterade sjukdomar är minst lika meningsfullt, om inte mer, än att fokusera på idrottens elit, berättar Amanda.
Forskning om anemi och järnbrist
Amandas forskarkarriär började tidigt, redan under läkarprogrammet, och vid bara 29 års ålder disputerade hon från Ortopeden i Malmö och Lunds universitet. Nyligen skrev hon tillsammans med medarbetare en artikel i läkartidningen om anemi bland idrottare – ett ämne som hon menar förtjänar betydligt mer uppmärksamhet.
– Anemi är vanligt, framför allt hos kvinnliga idrottare. Inom konditionssporter, där kroppens behov av syre och energi är extra stort, blir effekterna av anemi påtagliga. Det kan påverka både prestation och allmänt välmående negativt, säger hon.
Man känner sig ofta trött och svag, och prestationsförmågan försämras. Symtomen smyger sig på och kan vara diffusa, vilket gör att många kanske inte kopplar dem till anemi. När träning och tävling inte ger resultat kan det också påverka självförtroendet negativt, vilket gör den psykologiska biten lika viktig att beakta.
Även om blodvärdet är inom referensvärdet, finns det tillfällen då en idrottare kan dra nytta av järntillskott. Man måste tänka på vad som är normalt för just den här personen som idrottare. Om en idrottare med ett blodvärde inom det normala ändå ökar signifikant i blodvärde med järntillskott kan denne ha en anemi relativt sig själv.
– Till exempel om en idrottare provbehandlas med järntabletter och blodvärdet ökar från 130 till 140 kan det ge en märkbar effekt på orken och prestationsförmågan. Även om 130 anses normalt, är det kanske inte tillräckligt för just den här personen. Vad man ofta behöver betona till idrottare är att det inte alltid är desto mer desto bättre, och järntillskott ska inte överdoseras då det finns risk för allvarliga biverkningar, förklarar Amanda.
En spännande men omdiskuterad fråga som Amanda nämner är om järnbrist utan anemi – alltså låga järndepåer men normala blodvärden – kan försämra prestationen.
– Vissa studier visar att järntillskott kan förbättra prestationen när blodvärdet är normalt men järnnivåerna låga. Andra studier har inte påvisat något sådant samband och betydelsen av isolerad järnbrist utan anemi och påverkan på prestationsförmågan kräver mer forskning, fortsätter Amanda.
Men anemi är inte bara ett elitidrottsproblem. Amanda poängterar att även motionärer kan drabbas. Hon förespråkar därför årliga hälsoundersökningar för de som hon kallar för elitmotionärer, det vill säga dem som tränar och tävlar mycket trots att de inte är proffs. Dessa hälsoundersökningar bör med fördel innehålla hjärtscreening men också blodprover där anemiprover bör ingå.
För Amanda är det särskilt viktigt att forskningen om anemi får ett större fokus, framför allt när det gäller kvinnliga idrottare.
– Symtomen på järnbrist kan som sagt vara diffusa och lätta att missa, och det drabbar främst kvinnor. Ett nytt spännande område som är tämligen outforskat är träning och graviditet. Hur anemi, järnbrist och hård träning under en graviditet eventuellt är sammanlänkat är mig veterligen ett mycket outforskat ämne men förtjänar framtida uppmärksamhet i takt med att kvinnor tar alltmer plats på de stora idrottsarenorna, fortsätter Amanda.
Från forskning till patientmötet
För Amanda går forskningen hand i hand med det kliniska arbetet. Att jobba som läkare ger henne bra forskningsfrågor, och forskningen gör i sin tur henne till en bättre läkare. På Capio Vårdcentral Limhamn ser hon en unik arbetsplats där forskning och kliniskt arbete vävs samman. Här finns även en annan läkare som disputerar, vilket gör att kliniken har två personer som fördelar sin tid mellan det kliniska arbetet och forskning.
– Vi är en vårdcentral som inte bara erbjuder högkvalitativ vård, utan också bidrar till den akademiska utvecklingen inom allmänmedicinen och visar att det är viktigt att läkare forskar och kunskap värdesätts på det sätt som det förtjänar. Det gör oss speciella och jag är stolt och tacksam över att få tillhöra just denna vårdcentral, säger Amanda.
Med sin bakgrund som elitidrottare, sin vetenskapliga nyfikenhet och sin djupa omtanke för patienterna är Amanda Lahti en läkare som verkligen gör skillnad – både för sina patienter och för framtidens vård.
– Jag är alltid lika nyfiken på vem det är som följer med mig från väntrummet in på mottagningsrummet, tacksam över att få höra dennes livshistoria och att låta min kunskap göra skillnad. Så länge jag själv känner så kommer jag alltid att fortsätta arbeta oavsett hur gammal jag blir eller hur mycket pengar jag tjänar, avslutar Amanda.
